Våg av mod och förändring

När Snøhetta fick uppdraget att arbeta med landskapsarkitekturen vid MAX IV i Lund ställdes de inför ett ovanligt men avgörande krav: marken behövde absorbera vibrationer för att skydda den känsliga forskningen under jord.

För att dämpa störningar från bland annat E22:an modellerades marken i stora, oregelbundna vågor baserade på uppmätta våglängder i markens vibrationer. Ju mer variation och yta som skapades, desto bättre kunde vibrationerna spridas och dämpas. Resultatet blev ett mönster av 10–40 meter långa vågformationer, formgivna med parametrisk design och anpassade efter platsens materialbalans. Trots platsens högteknologiska funktion bjuder landskapet på något annat: ett lugn, ett harmoniskt flöde. En sömlös samverkan mellan form och funktion.

Med detta som inspiration utvecklades cykeltaket Våg. ”Vi ville ta samma våguttryck och använda i en ny skala,” berättar Jenny B. Osuldsen, professor i landskapsarkitektur och partner på det norska arkitektkontoret Snøhetta.

”Vi börjar ofta från platsens behov, men när vi får jobba med uppdragsgivare som ger oss chans att gestalta något helt nytt och företag som Nola kan idéerna verkligen få vingar.”

Jenny B. Osuldsen, Partner Snøhetta

Våg började som en platsanpassad lösning, men växte till något mer. Genom ett nära samarbete med Nola blev det möjligt att föra vidare idén från en unik plats till en produkt i sortimentet. Glasfibertaket tillverkades av en båtbyggare i Bohuslän – en ny typ av uppdrag som krävde samspel mellan material, hantverk och vision.

”Vanligtvis bygger de bara båtar. De tyckte det här var ett nytt och spännande grepp, och en utmaning för både design och produktion" berättar Jenny. ”Vi hade aldrig kunnat utforma det som vi ville utan det samarbetet.”

Jenny beskriver framgången som ett kvitto på att god design inte behöver stanna vid konceptstadiet. ”Vi börjar ofta från platsens behov, men när vi får jobba med uppdragsgivare som ger oss chans att gestalta något helt nytt och företag som Nola kan idéerna verkligen få vingar.”

Resultatet är ett cykeltak som fungerar praktiskt, men också bär en historia. Om platsen det växte ur. Om viljan att göra något som betyder mer än sin funktion.

Det handlar, i slutändan, om mod. Mod att fråga: Behövs det här? Mod att tänka nytt. Mod att se bortom regelverket – som när Snøhetta ställdes inför utmaningen att behöva kontrastmarkera trapporna på det ikoniska taket till operan i Oslo. Ett krav som skulle förfula det mödosamt monokroma marmorlandskapet. Lösningen, berättar Jenny med delad stolthet och busighet i rösten, blev att definiera trappkanterna som konst. För konst, omfattas inte av samma regler.

”Det krävde lite finess, men det gick,” säger Jenny och ler. En liten anekdot, men med ett viktigt budskap: design är också förhandling. För Jenny är det just där yrkets skärpa ligger – att hitta vägar mellan regler, behov och visioner. Operataket i Oslo är ett tydligt exempel – en allmän plats som måste vara både visuellt inbjudande och tillgänglig utan tröskel. Detsamma gäller möbler, cykelställ och hela stadsrum.

”Vi kan inte bara rita saker som ser bra ut på bild. De måste fungera i verkligheten, för riktiga människor, i miljöer som också ska tåla vardagens påfrestningar i det offentliga rummet. Trygghet, tillgänglighet, känslan av att höra till – det är sånt som avgör om en plats fungerar eller inte. Och för att nå dit måste vi skapa rum där människor känner ägarskap. När du känner att något tillhör dig, då tar du också hand om det. Då uppstår ett ansvarstagande. Att göra något nytt innebär alltid en risk. Men om vi inte vågar förändra, vågar vi inte heller förbättra,” avslutar Jenny.

Och kanske är det just det Våg symboliserar. En plats, ett tak, och ett samarbete som visar vad som händer när kreativitet och mod förenas i det offentliga rummet.