Bakgård och idén om ett offentligt rum utan brus

Han är en av Sveriges mest erkända formgivare. Sedan debuten i början av 1980-talet har Jonas Bohlin ritat möbler, interiörer, lampor, hus och restauranger som satt djupa avtryck i svensk formhistoria. För Nola har han ritat serien Bakgård i trä och stål, ett rejält långbord med bänkar, som nu firar femton år. Idag står möbelserien på publika platser som torg och restauranger, men historien började på en mer personlig plats.

Bakgård ritades ursprungligen till Jonas egen trädgård i Gustavsberg, en plats bakom huset han ritat och byggt själv. Bakgård är en möbel för samtal, vila och vardag såväl som för arbete, måltider och fest. Konstruktionen är enkel i uttrycket men rymmer en komplexitet i mötet mellan materialen, berättar han.

”Jag gillar när saker är ärliga i hur de sitter ihop, att låta materialens logik styra uttrycket. Att förstå hur något ska skruvas ihop, oljas och hur det håller över tid är inte bara viktigt för funktionen, utan ett sätt att visa respekt för objektet.”

Materialitet är en viktig del av Jonas designprocess, han beskriver valet av material som både en etisk och fysisk process. Eftersom han föredrar att arbeta analogt, skissa på papper och bygga modeller för hand, har han en förkärlek för trä.

”Jag tycker om att arbeta med material från skogen eftersom det växer tillbaka och har en naturlig värme. Det som möter kroppen ska kännas levande,” säger han.

Bakgård växte så småningom ut ur trädgården och in i samtiden. I rollen som inredningsarkitekt ritade Jonas in möbeln i nya sammanhang, som på restaurang Aira på Djurgården, där långborden skapar samvaro på ett okonstlat sätt.

”Det ligger en sorts demokrati i långbordet – en möbel som inte ägs av någon men används av alla.”

”Långbordet är ett format som fått ny betydelse i offentlig miljö, men det är egentligen ett historiskt system för möten mellan människor. Det ligger en sorts demokrati i det – en möbel som inte ägs av någon men används av alla.”

“Det offentliga rummet ska inte skrika,” menar Jonas och berättar om några av de spårvagnshållplatser han formgivit längs Hamngatan i Stockholm. Att arbeta i olika skalor – från stadsrum till möbel – handlar enligt honom om olika tekniker, men bygger på samma tankemässiga principer: “Man måste ta hänsyn till vem som ska använda det, trygghet, säkerhet, klimat, akustik, kostnad.”

När han ritade hållplatserna skrev han in ett specifikt krav: inga reklamskyltar. I en tid där städer fylls av kommersiella signaler ser han designens uppgift som motsatsen – att skapa tystnad och plats för reflektion.

”Barn växer upp med så mycket brus omkring sig och billiga produkter tillverkade av farliga material. De får sällan en ärlig chans att uppleva kvalitet, och därmed förlorar de förmågan att värdera den. Vi behöver alla utsättas för mer god design,” säger han. ”Det lägger grunden för hur vi uppfattar samtiden.”

Jonas syn på kvalitet, beständighet och materialitet påminner oss om att offentliga miljöer – liksom Bakgård – kan förena det privata och det gemensamma, det vardagliga och det bestående.

Bakom huset i Gustavsberg står Bakgård fortfarande kvar, med grånat trä patinerat av väder och vind. Dagbädden, en variant i samma serie, förblir hans favoritplats för en siesta i skuggan under kaprifolen.

”Vi behöver alla utsättas för mer god design, det lägger grunden för hur vi uppfattar samtiden.”